Med risk för att detta inlägg blir grinigt, irriterat och provocerande så skriver jag det i min blogg! 

 

Jag är så trött på att höra om att mammorna ska ta hand om barnen i början, att barnen inte klarar sig utan mamma, bla bla bla. finns det en pappa med i bilden ska han ta minst lika mycket tid om inte mer då de inte hunnit knyta samma band som mamma och barn i magen. 

Att det sen är synd om pappan när det blir dåligt med sömn om nätterna är också fel. Bara för att han ska upp och jobba ger det ingen rättighet (självklarhet eller skyldighet från mamman) att hon ska gå upp varje natt, att ta hand om ett spädbarn är ett heltidsjobb dygnet runt. 

Sebastian är helt klart utan tvekan det bästa som hänt mig, men samtidigt känns allt så fel, att jag under graviditeten mådde sämre än på länge och hoppet om att allt skulle klarna så fort bebis var här hade jag fått helt om bakfoten då det bara kom fram mer och mer tills allt rasade samman. 

 

Det är dags att göra något jag ville göra för längesen men inte vågat, det är dags att konfrontera och ställa ultimatum, allt för att reda ut det innan vi beger oss tre veckor till Thailand !