Det här ska inte formuleras fel, har funderat länge om det ska skrivas eller inte.

 

För ca 4 månader sedan förlorade en nära vän sin bebis i magen, bara dagar innan beräknat datum.
Då jag själv var gravid vid tillfället så försvann jag som vän på facebook, blev blockad och hon sluta höra av sig.
Hon ville helt enkelt inte veta av mig, och det förstår jag fullt ut. Jag och Andreas bröt ihop totalt här hemma när vi fått reda på vad som hänt, samtidigt som vi själva levde i våran lyckliga bubbla, levde vi i ovissheten av vad som hänt deras bebis.
Några dagar senare mötte vi de utanför BB och valet blev självklart att vi skulle byta sjukhus, återigen bröt jag ihop och mådde dåligt.

 

Jag kände att jag ville visa familjen att jag fanns där, så jag skickade sms, trots att jag inte visste om hon hade kvar mitt nummer, eller om hon ens behållt sitt. Trots det så fortsatte jag att skicka, lite då och då. Bara för att visa att vi fanns kvar. Många har sagt åt mig att det nu gått 4 månader och att jag och vännen förmodligen aldrig kommer kunna ha en relation igen, jag har känt att jag inte ville acceptera det.

 

Igår söndag skickade jag ett sms där jag skrev att jag ville träffa henne och enbart hon och jag.

Min telefon var lite konstig hela dagen igår, så imorse när jag slog igång den ramlade ca 8 sms in från alla möjliga. Men det som fick hjärtat att slå lite extra var det från min fina vän som äntligen skrev det där svaret jag väntat på.
Vi smsa lite fram och tillbaka och sen hade vi ett långt och mysigt samtal som fick det att lätta i hjärtat.

 

Jag sitter även nu med tårar i ögonen när jag tänker på denna fina familj, mamma, pappa, storebror och lillasyster.
Ni är saknade allihopa, jag ser så fram emot att få träffa er när tiden känns rätt.